Furia
Det här verket handlar om 42 kvinnor som var patienter vid Umedalens sjukhus i Umeå under 1940-talet. Dessa kvinnor, som ansågs vara särskilt “besvärliga” enligt dåtidens normer, genomgick alla lobotomi.
Med utgångspunkt i patientjournalerna kastas ljus över deras liv och därigenom även samhällets tillkortakommanden och tillhörighetens skörhet.
Rösterna i ljudverket är citat från kvinnorna funna i patientjournalerna, här gestaltade med röster från Mariakören i Umeå. Boken innefattar institutionens röst, nedtecknat under mina besök på arkivet.
This work is about 42 women who were patients at Umedalens mental hospital in Umeå during the 1940s. These women, considered to be exceedingly “difficult” by societal standards of the time, all underwent lobotomies.
Through extracts from the patient records their stories are brought to light, showing the shortcomings of society and the vulnerability of belonging.
The sound piece is made with quotations from the women found in the patient journals and vocalized by Mariakören in Umeå. The book contains the voice of the institution, collected on my visits to the archive.
“Vattnet har kallnat men händerna bränner. De röda fingrarna har börjat skrumpna där de håller kring tygstycket och pulsen trycker under naglarna. Under vattnet ser händerna större ut, sväller som att de är på väg att lösas upp. De är nästan alltid svullna numera även ovanför vattnet. Gamla har de blivit också, krokiga fingrar med synliga ådror och fåror. Hon står där en stund och betraktar dem, trycker dem ner mot baljans botten, hårdare och hårdare, vattnet stillar sig långsamt och lägger sig där som ett skyddande hölje av glas.
Det var flera veckor sen hon fick vara i tvätten, de vill inte ha henne där eftersom hon gnuggar sönder tygen. Alltid samma tyg, det där sträva randiga som vävs av de sjuka. Somliga har använts så länge att de blivit tunna och sköra, nästan genomskinliga och där går de mörka fläckarna aldrig bort. Fett, mat och kroppsvätskor bryter mot ränderna och bildar utbuktningar och öar, mörkare och klarare i färgen än tygets egna urblekta gråskala.“
Foton av Kirstine Autzen
Det är ett gammalt svartvitt fotografi. En kvinna sitter där i randig klänning med prydlig krage, händerna i knäet. Vi kan bara se hennes haka och underläpp eftersom fotografiet har täckts av ett papper. Den här bilden mötte jag första gången när jag läste patientjournaler på regionarkivet i Västerbotten, kvinnliga patienter på Umedalens mentalsjukhus under 1940-talet. Detta var den första filen jag hittade som hade "lobotomerad" handskrivet på omslaget. Fotografiet var ännu inte täckt och kvinnans ansikte såg tillbaka på mig med ett uttryck av kombinerat nederlag och trots. Detaljerna i hennes ansikte är förlorade för mig nu men jag minns hur det drog in mig, komplexiteten i hennes uttryck och händerna i hennes knä. Hon höll dem så försiktigt, ena handen öppen mot sig själv och den andra för att stödja den. Det finns en sådan mildhet i placeringen av fingrarna, som om de har förlorat sin funktion att greppa.
Hon hette Elin och bilden är troligen tagen på Furunäsets sjukhus där hon först placerades innan hon skickades vidare till Umedalen. Hon var vid det här laget väl förtrogen med offentliga vårdinstitutioner, efter att ha varit under dess vingar vid olika tidpunkter av sitt liv. Hon hamnade på Furunäset efter att ha varit våldsam med sin man och sina barn och sedan sprungit från sitt hem. I journalen beskrev läkaren henne som "livligare än dunkel", att hon var något av en grubblare med en "oböjlig läggning" och att "hon ofta är ledsen och orolig", "hon vet inte var hennes barn är och inte längtar efter dem”.